(Denna forskningshemsida är under bearbetning...)
”När jag förstod att nycirkusen var en egen konstform i början av 90-talet var det som att hitta mitt språk som jag ville tala och påverka världen med. Allt är möjligt-språket! Folk flög i luften och sprang på väggarna. Man satt inte vid borden utan balanserade dem på huvudet eller slukade bordsbenen. Gränserna för vad som är fysiskt och kreativt möjligt flyttades hela tiden framåt. Inte bara de fysiska gränserna tänjdes och överskreds. Gatukultur mötte finkultur, gamla traditioner blandades med nya. I sammanblandningen av olika nationaliteter och kulturer uppstod krockar och ur krockarna skapades nya språk - en ny konstform!”
Stockholm augusti 1991, Vattenfestival och jag följer folkhavet mot årets ”talk of the town” -Archaos. Jag lämnar dagsljuset och kommer in i en 60 meter tälthangar med publiken på två sidor om en stor gata. Innan jag hunnit vänja mig vid det skumma ljuset drar det igång. Under ett par timmar förflyttas jag till en annan värld där allt är möjligt! Brinnande fordon voltar över varandra, folk flyger i luften, en jätte voltar runt på en dvärg, starka karaktärer och personligheter från världens alla hörn och tider gör de mest oväntade och spektakulära till musiken som dånar från två lastbilsflak. Var det verklighet eller hade jag hamnat mitt i en film? Var det en extravagant rockkonsert, cirkus eller en galen teaterföreställning? Alla gränser överskreds och det var omöjligt att förklara och kategorisera. Föreställningen slutade med att alla tretusen i publiken unisont reser sig och dansar upp på scengolvet och beblandas med föreställningens udda karaktärer till bandets ösiga musik som aldrig slutar spela. Jag såg alla resterande föreställningar och hängde med artisterna under dagarna som var kvar. Jag lekte med tanken att lämna allt och rymma med detta märkliga sällskap men upplevelsen fick istället leva kvar som ett drömskt minne av att ”Allt är möjligt!”.
När jag några år senare genom teatern hamnade i Paris förstod jag att detta inte var en engångsföreteelse av en experimentell grupp. Detta var konstformen ”Cirque Nouveau”, med en egen högskola ”Ecole National du Cirque”, med hundratals cirkusskolor för olika åldrar, öppna träningsställen och kompanier som bildades av artistkollektiv som hade ett eget fackförbund, och en statligt tillsatta organisationen ”Hors Les Murs” som hade till uppgift att samla och sprida information om konstformen! Jag såg så många nycirkusföreställningar jag kunde och varje upplevelse var unik. Cirkusdisciplinerna fanns representerade på olika sätt i olika kontexter. Att ingenting var säkert var det enda man kunde vara säker på! Att man skulle bli överraskad och få en möjlighetsinjektion. Jag upplevde hur den mycket blandad publiken gick några centimeter över marken när de kom ut från föreställningarna och överallt hörde man samtal som handlade om nya möjligheter.
Denna unga, nya konstform tog sig in i mitt system och jag uppfylldes av idén att föra den till Sverige. Jag blev besatt av att undersöka hur man som relativt ung (24 år) gör om man vill etablera en ny konstform i ett land. Jag inspirerades av konstformens gränsöverskridande på alla plan för att hitta vägar att nå dit. Hur det gick till går att läsa om i boken
Inuti ett Cirkushjärta.
Under de första åren blev jag ofta inbjuden till debatter med den traditionella cirkusen av cirkusaktörer såväl som media då man försökte få till en schism mellan nycirkusen och traditionen. Att vi kallade oss cirkus fast vi inte hade hästar eller en rund manege upprörde en del och att vi ville vara en aktiv del av samhället och röra oss mot konstfältet var störande för andra. Debatten uteblev ofta då vi uttryckte vikten av att det finns traditionell tältcirkus även om vi ville göra något annat, som kunde vara ett komplement. Till skillnad från tex den moderna dansen som skapades ur en ”motreaktion” har de flesta nycirkusar haft andra motiv. Många av oss omfamnade hela cirkusmagin. Men intresset låg inte i att verka i den traditionella cirkusens form utan i att använda cirkuskonsten för att skapa, undersöka och uttrycka det vi ville – ett gränsöverskridande- och möjlighetsperspektiv. Läs mer under
Nycirkus!
Vi såg oss inte som konkurrenter om publik och plats utan hoppades kunna öppna upp intresset även för den traditionella cirkusen då nya grupper fick en inkörsport till konstformen via oss. Jag tar upp detta då liknande reaktioner har uppstått i de länder där nycirkusen har etablerat sig och jag upplever det som viktigt att låta nycirkusen ha sin historiska identitet i cirkusen, även om den traditionella tältcirkusen inte alltid välkomnat den och även om utvecklingen av konstformens olika uttryck gör att det går att tro att det är en akrobatisk form av dans eller teater.
Min konstnärliga bakgrund är i den fysiska internationella teatern och inte cirkusen men jag har på ett näst intill magiskt sätt lyckats pricka in alla de influenser som Tomi Purovaara skriver om som viktiga steg mot nycirkusens uppkomst och utveckling i boken "Contemporary Circus - Introduction to the development of circus art", av Tomi Purovaara (som du kan läsa mer av på förlagets
Stuts hemsida). Trots
min teaterbakgrund har jag aldrig betvivlat att nycirkusen har sina rötter i cirkuskonsten och ingen annan konstform. Jag har alltid känt att vi tillhör den internationella cirkusfamiljen och att cirkuskonsten genomsyrar det vi gör även om jag inte har kunnat formulera det.
