2009-2012 Risker är farliga men vi har förmågan att analysera och välja vilka risker vi vill ta. Min mer nyanserade bild av risk som något skört och ständigt levande och närvarande börjar ta form. Att så fort vi tar vårt första andetag tar vi också vår första risk samtidigt som vi får vår första möjlighet. Och att det är den balansgången mellan ständiga val – risk eller möjlighet – som gör oss mänskliga.
Del av programtext från Wear it like a crown:
Jag fick en stor fantastisk möjlighet! När jag dök ner i det härliga möjlighetshavet, simmade runt, slog volter och piruetter var det som om det plötsligt smalnade av. Möjlighetshavet blev i ett accelererande tempo all torrare, sinade till en smal bäck och till slut stod jag vid ett uttorkat nålsöga. Utan att jag hade hunnit märka hur det gick till hade den till synes oändliga möjligheten förvandlats till något trångt och farligt. Möjligheten hade blivit en risk …
Allt växande föregås av risktaganden. Det finns inte en innovation, ett bestående konstverk, en kärlekshistoria som inte har innehållit ett antal risktaganden. Om det kommer så mycket värdefullt ut ur risktagandet, varför har det då en så negativ klang? Varför kastar vi oss inte glädjetjutande ut i alla risker vi står inför? Rädsla för fysiska skador eller risk för egnas och andras liv? Ja, men de flesta faktorer som hindrar oss kan adresseras till rädslor för saker som inte alls är skadliga. Ingen har hittills dött av att säga ”jag älskar dig” även om det i stunden kan kännas som om man kan göra det.
När jag hörde Rebekka Karijords låt Wear it like a crown första gången, hörde jag också ledmotivet till den föreställning som jag längtade efter att få arbeta med. Det var som att någon satt toner och ord till de frågor och tankar som upptog mig. Att bära… Bära realiteten, att det finns en tyngdlag, fysiska och praktiska förutsättningar som jag måste förhålla mig till för att leva. Rädslor… hur mycket låter vi rädslor, brister och tillkortakommanden hindra oss? I arbetet med föreställningen Wear it like a crown har vi låtit karaktärernas rädslor, styrkor och dilemman få vara vägvisande. Utan att värdera har vi lyft upp det i karaktärernas personliga kronor. Mistress of Mayhem har världens tillit till att kasta sig ut från ett stup, men skulle aldrig våga lita på någons ord.
När jag nu efter premiären låser artisternas texter till programbladet om vad deras karaktärer bär i sin krona så slås jag av att de endast beskriver positiva egenskaper. Någonstans under repetitionsprocessen har de svårigheter som vi lyft fram inte längre blivit hinder eller svagheter att dölja. Artisterna har arbetat igenom karaktärernas dilemman till en sådan grad att de har förvandlats till styrkor och möjliggörare. Jag kan inte låta bli att tänka på att karaktärerna har gjort en resa under repetitionsarbetet som vi all skulle kunna göra. Om vi istället för att gömma undan och kämpa emot våra och livets brister och tillkortakommanden… lyfter upp dom så att det blir synligt att däri ligger en möjlighet till diamanter i vår alldeles egna och unika krona.
Wear it like a crown är min och Cirkus Cirkörs tredje föreställning i vår trilogi om att vara människa. På olika sätt har alla tre delarna kommit att ha sin underliggande essens i risker och möjligheter, även om tematiken för varje föreställning varit en annan. I arbetet med Wear it like a crown har vi mer uttalat gjort en djupdykning i allt vad risker och möjligheter kan vara, på flera olika plan. Kanske i en slags naiv förhoppning att genom den avslutande delen av trilogin få ett avslut på den frågeställning som följer mig… Nej, den här avslutande delen av trilogin gav inte ett slutgiltigt svar som fick frågeställningen om hur en möjlighet kan förvandlas till en risk att lämna mig. Tvärt om!
Den fantastiska möjligheten och alla risker vi har antagit i arbetet med skapandet av den här föreställningen har nu öppnat nya möjligheter att få möta er, kära publik! Det vi har gjort fram till nu är bara början på en ny och mycket större process. Varje dag när vi går upp på scenen står vi inför en ny risk och en ny fantastisk möjlighet!
Foto : Mattias Edwall