Del 1 i min riskforsknings- historia

2003-2004 Samarbetade jag med forskare vid avdelningen LIME på Karolinska Institutet. Vi rörde oss i risklandet mellan konst och vetenskap och undersökte hur risker och möjligheter finns representerat i den fysiska kroppen. En av våra frågor var; kunde vi genom att lära oss om hur det fungerar rent fysiskt på micro-nivå applicera den kunskapen på världen/ macro-nivå? Arbetet resulterade i föreställningen 99 % Unknown.

Programtext från 99 % Unknown:

Kära publik!
 
- Kan jag påverka världen i det stora genom det jag gör i det lilla? 
 
Det är en fråga som är central i vårt arbete på Cirkus Cirkör. Den här gången har vi gått in under huden för att söka svaren. Tillsammans med fantastiska vetenskapsmän och kvinnor på Karolinska Institutet har vi tittat in i kroppens mest mikroskopiska delar och relaterat det vi lärt oss till den stora världen. Vi har mött forskare som jämför cellens uppbyggnad med grundstrukturen för en storstad och en virusattack med hur Napoleon rustade till krig. 
 
I mötet med vetenskapen har vi upptäckt att vi i vårt konstnärliga arbete ibland dragit samma slutsatser. Att kreativiteten uppstår i kollisionen mellan kaos och ordning har hjärnforskarna upptäckt genom att studera neuroner och vi genom att arbeta med kroppen i cirkus, teater och dans. Konst och vetenskap (redan Leonardo da Vinci såg disciplinerna som två sidor av samma mynt) är olika metoder för att orientera sig i livet och världen. Båda vidgar vår förståelse för vad det innebär att vara människa.
 
Det vi lärt oss om rörelser i kroppen har inspirerat till rörelsen i föreställningen. Ju mer vi har fått lära oss av våra vänner på Karolinska Institutet desto mer ödmjuka har vi blivit inför hur lite vi egentligen vet om kroppen - denna magiska, kloka, ofattbart fantastiska skapelse som vi alla lever, känner och åldras i. Trots att forskningen har tagit oss så långt är vår kunskap om kroppen fortfarande till 99 % okänd. Med denna föreställning vill vi dela med oss av vår stora fascination inför denna mystiska skapelse som vi alla umgås med till vardags.
 
Foto : Mattias Edwall

 

Del 2 i min riskforsknings- historia

2006-2008 såg jag det som min ”mission” att tvätta risken från sin negativa klang och låta den hyllas för alla storverk som kommer ur att vi vågar ta risker! Denna inställning avspeglas i programtexten nedan. Programmet var redan tryckt när en olycka skedde på premiären. Jag fick hårt och skoningslöst erfara att risker är och förblir farliga hur goda resultat som än kan komma ur dem. (Mer om detta kan man läsa i Intervjun med Anna Lagerqvist och i Camilla Damkjaers text ”Wear it Inside Out” )

Del av programtext från Inside Out:

Man kan vara bra på att hoppa från höga höjder och utsätta sig för extrema fysiska risker men ändå vara livrädd för att säga ”jag älskar dig”. Man kan vara hur bra som helst på att ta risker i jobbet men inte våga be om hjälp när man behöver det. Vi bär alla våra ok av rädsla och på många sätt är den vacker och bra när den påminner oss om hur skört det är att vara levande. Men när man tänker på den rädsla som begränsar och får oss att leva lite halvdött istället för helt och fullt och inte minst den rädsla som förvandlar världen till en krigshärd av maktkamp, kontrollbehov och revir, då är det dags att rusta sin armé mot rädslan! Jag har fört en privat strid mot rädslan i dess begränsande och destruktiva form så länge jag kan minnas (eftersom jag alltid varit obotligt rädd). När jag mötte cirkusen för ungefär 20 år sedan hittade jag min armé.

Att möta sina rädslor innebär alltid en risk. För mig har ordet risk helt och hållet kommit att få en positiv klang. Ett ord som hänger samman med att få växa, vara med om magiska ögonblick och om att få skapa det som vi ännu inte vet finns. Cirkusartister tar fysiska risker varje dag när de kastar sig ut eller hänger tio meter över marken i en annan människas hand. Att se någon utföra något som kräver absolut närvaro och koncentration. Det är som att se när någon är som allra mest sig själv. I sådana situationer går det inte att låtsas. 

Cirkus är på dödligt allvar och på riktigt och det älskar jag! Samtidigt som jag villigt låter mig förföras och inspireras när artisterna utför sina konster med en illusion av viktlös lätthet. Konstformen spänner ständigt mellan olika ytterligheter. Kontraster mellan högt och lågt, fint och fult. Å ena sidan glitter och glamour med palatsliknande cirkusbyggnader och å andra sidan kringflackande sideshows som lever i ett utanförskap. I krockarna mellan alla dessa ytterligheter och genom att vi ständigt väljer att utsätta oss för okonventionella möten uppstår Cirkus Cirkörs språk och våra ledord: Kvalitativ galenskap, solidarisk individualism och uppkäftigt engagemang.
 
Mitt första möte med nycirkusen var som att drabbas av den stora kärleken eller att se sin son i ögonen för första gången. Jag har gått i min privata cirkusskola sedan dess. Mina lärare har varit alla de cirkusartister jag har mött genom åren. Jag har gått på lina lite då och då och slagit en volt någon gång men framför allt är min cirkusskola mental. Cirkusen är full av metaforer; Inte sällan används cirkus som en beskrivning av när det är kaos i regeringen eller att någon är ute på en slak lina. Jag har försökt att tränga igenom metaforerna och ”koda av” vad det verkligen innebär att ha den praktiska specialistkompetens som till exempel en lindansare har i balans, en akrobat i att ta risker, en flygande trapetsartist i tillit. Detta har jag i bygget av Cirkus Cirkör och i mitt konstnärskap försökt sätta i andra och större sammanhang.
 
På samma sätt har jag försökt omsätta den kunskap jag har fått i mötet med forskare från bland annat Karolinska Institutet. Vad kan jag lära mig av hur jag och världen fungerar genom att titta på hur celler, DNA eller hjärnan fungerar? Och att i mötet med en hjärnforskare som Matti Bergstöm inse att det han har fått fram genom år av studier på synapser och det limbiska systemet liknar det som vi har fått fram genom att hålla på med cirkuskonst! Det är sådant som får mig att känna att livet svänger och att Leonardo da Vincis rad: ”konst och vetenskap är två sidor av samma mynt och båda vidgar världen”, får mening.
Ja, med den här föreställningen hälsar jag er varmt välkomna att ta del av en del av mitt liv och min/mitt förvirrade hjärna/hjärta på upptäcktsfärd i cirkusens värld. Jag är fortfarande rädd men akrobaterna har lärt mig att inte vara rädd för att vara rädd och att ta rädslan i handen och hoppa. Min högsta önskan är att ni kära publik ska få smak på ett litet uns av allt det som cirkusen givit mig och att ni går ut från föreställningen med en lust att våga hoppa och trotsa en onödig rädsla eller två. Låt livet växa!
                                             
Foto : Mattias Edwall

Del 3 i min riskforsknings- historia

2009-2012 Risker är farliga men vi har förmågan att analysera och välja vilka risker vi vill ta. Min mer nyanserade bild av risk som något skört och ständigt levande och närvarande börjar ta form. Att så fort vi tar vårt första andetag tar vi också vår första risk samtidigt som vi får vår första möjlighet. Och att det är den balansgången mellan ständiga val – risk eller möjlighet – som gör oss mänskliga.

Del av programtext från Wear it like a crown:

Jag fick en stor fantastisk möjlighet! När jag dök ner i det härliga möjlighetshavet, simmade runt, slog volter och piruetter var det som om det plötsligt smalnade av. Möjlighetshavet blev i ett accelererande tempo all torrare, sinade till en smal bäck och till slut stod jag vid ett uttorkat nålsöga. Utan att jag hade hunnit märka hur det gick till hade den till synes oändliga möjligheten förvandlats till något trångt och farligt. Möjligheten hade blivit en risk …

Allt växande föregås av risktaganden. Det finns inte en innovation, ett bestående konstverk, en kärlekshistoria som inte har innehållit ett antal risktaganden. Om det kommer så mycket värdefullt ut ur risktagandet, varför har det då en så negativ klang? Varför kastar vi oss inte glädjetjutande ut i alla risker vi står inför? Rädsla för fysiska skador eller risk för egnas och andras liv? Ja, men de flesta faktorer som hindrar oss kan adresseras till rädslor för saker som inte alls är skadliga. Ingen har hittills dött av att säga ”jag älskar dig” även om det i stunden kan kännas som om man kan göra det.

När jag hörde Rebekka Karijords låt Wear it like a crown första gången, hörde jag också ledmotivet till den föreställning som jag längtade efter att få arbeta med. Det var som att någon satt toner och ord till de frågor och tankar som upptog mig. Att bära… Bära realiteten, att det finns en tyngdlag, fysiska och praktiska förutsättningar som jag måste förhålla mig till för att leva. Rädslor… hur mycket låter vi rädslor, brister och tillkortakommanden hindra oss? I arbetet med föreställningen Wear it like a crown har vi låtit karaktärernas rädslor, styrkor och dilemman få vara vägvisande. Utan att värdera har vi lyft upp det i karaktärernas personliga kronor. Mistress of Mayhem har världens tillit till att kasta sig ut från ett stup, men skulle aldrig våga lita på någons ord.

När jag nu efter premiären låser artisternas texter till programbladet om vad deras karaktärer bär i sin krona så slås jag av att de endast beskriver positiva egenskaper. Någonstans under repetitionsprocessen har de svårigheter som vi lyft fram inte längre blivit hinder eller svagheter att dölja. Artisterna har arbetat igenom karaktärernas dilemman till en sådan grad att de har förvandlats till styrkor och möjliggörare. Jag kan inte låta bli att tänka på att karaktärerna har gjort en resa under repetitionsarbetet som vi all skulle kunna göra. Om vi istället för att gömma undan och kämpa emot våra och livets brister och tillkortakommanden… lyfter upp dom så att det blir synligt att däri ligger en möjlighet till diamanter i vår alldeles egna och unika krona.

Wear it like a crown är min och Cirkus Cirkörs tredje föreställning i vår trilogi om att vara människa. På olika sätt har alla tre delarna kommit att ha sin underliggande essens i risker och möjligheter, även om tematiken för varje föreställning varit en annan. I arbetet med Wear it like a crown har vi mer uttalat gjort en djupdykning i allt vad risker och möjligheter kan vara, på flera olika plan. Kanske i en slags naiv förhoppning att genom den avslutande delen av trilogin få ett avslut på den frågeställning som följer mig… Nej, den här avslutande delen av trilogin gav inte ett slutgiltigt svar som fick frågeställningen om hur en möjlighet kan förvandlas till en risk att lämna mig. Tvärt om!

Den fantastiska möjligheten och alla risker vi har antagit i arbetet med skapandet av den här föreställningen har nu öppnat nya möjligheter att få möta er, kära publik! Det vi har gjort fram till nu är bara början på en ny och mycket större process. Varje dag när vi går upp på scenen står vi inför en ny risk och en ny fantastisk möjlighet!
 
Foto : Mattias Edwall