Risk & Möjlighetsforskning: Femteklassare

Vikingaskolan i Lund - Risk & Möjligheter

I vår inledande forskningsprocess kring föreställningen Wear it like a crown år 2009 begav sig delar av ensemblen, forskar- och kreatörsteamet till Vikingaskolan i Lund. Detta var en möjlighet för ensemblen att undersöka och få inspiration till föreställningen, vars tematik bygger på begreppen risker och möjligheter. Skolan befann sig då i en krisfylld situation där två femteklasser med elever från olika områden i Lund skulle slås ihop, vilket hade skapat stress hos föräldrar, lärare och elever. Samarbetet passade oss, dels för att eleverna ställts inför en risk- och möjlighetsproblematik och dels för att det var spännande att jobba med barn på väg in i puberteten.

Eftersom vi arbetade med temat risker och möjligheter ville vi inte applicera våra säkra kort i projektet. Vi utmanade medvetet våra rädslor, utsatte oss för risker och vågade lite mer i det pedagogiska upplägget. Även om vi gjorde en noggrann planering av projektet så var den medvetet öppen för förändringar och vi reviderade den varje kväll. Detta gav oss möjlighet att följa vad som hände i mötet med eleverna och också i mötet mellan dem. Projektet pågick under en vecka och innehöll workshops, improvisationer, cirkusträning och intervjuer. Första dagen repeterade artisterna i skolans gymnastiksal och presenterade sedan en föreställning för klassen. Baserat på denna fick eleverna sedan fylla i en enkät (ev se länk till enkäten med notis om att vi försökt utforma en enkät som i sitt uttryck inte var ”linjär” föra att öppn upp för eget möjlighetstänkande i hur den skulle fyllas i) där de skulle ge exempel på tre risker och tre möjligheter. När vi satt tillsammans i början av veckan och tittade på svaren delade eleverna in dem i två separerade område. Riskerna fanns på ena sidan tavlan och möjligheterna på andra, och svaren varierade; 

- En möjlighet är att inte ha något hjärta för då slipper det göra så ont.

- En risk är att dö, eller att brinna upp eller att snubbla.
 
Under arbetets gång var det dock fler och fler svar som flyttades runt och i slutet av veckan hade i princip alla hamnat i mitten. En av eleverna uttryckte det;
 
- En möjlighet är en risk och en risk är en möjlighet.   
 
En risk som artisterna bestämde sig för att ta var att delta i elevernas lektioner. De hamnade då i en situation där de inte var pedagoger längre. Det var otroligt häftigt att iaktta dessa ombytta roller där artisterna, som eleverna såg upp till, plötsligt gjorde bort sig på ett matteprov. En av lärarna berättade;
 
- Ungarna var bättre på tabellerna än de vuxna människor de just lärt känna och som de såg upp till efter vad de sett att de gjort i gympasalen. Nu fick eleverna istället hjälpa dem!
 
Vi ville också släppa undervisningen friare än vad man normalt gör, våga gå lite längre. Eleverna arbetade fram scener genom att leka sig fram och improvisera. Det kunde upplevas som totalt kaos i den lilla gympasalen, ljudnivån var hög och 35 olika processer pågick samtidigt. När de sedan som avslutning skulle spela upp vad de övat på under veckan med temat risker och möjligheter, infann sig plötsligt en magisk ordning. Lärarna fick se sidor av sina elever som de aldrig sett tidigare. Vissa av eleverna som var svaga i klassrummet klev plötsligt fram och blev jättestarka. 
 
- Ofta har man tänkt långt i förväg ”nu grupperar vi dem så, och så gör de på det sättet”, berättar en av lärarna. Medan upplevelsen var att ni släppte lös dem fullkomligt på ett sätt som vi aldrig, aldrig någonsin hade vågat. Vad som hände i den lössläpptheten, vilka andra barn som plötsligt kommer till sin rätt. Jag fick syn på starka sidor hos flera av barnen som inte varit synliga för mig förut. Det blev ju arbete, inte kaos.
 
Ett annat tema som arbetet med risker och möjligheter ledde oss fram till under veckan var begreppen rätt eller fel. I en skapande process finns det inga tydliga, objektiva, förutbestämda rätt och fel. Vad som är fint eller fult, rätt eller fel, är subjektivt. Det som är fel för mig kan vara rätt för dig. Jag måste koppla min bedömning till mitt eget tänkande, och svaren söks genom processen och detta var häftigt att se eleverna jobba med. I våra intervjuer märkte vi hur tydligt de redan i 11-12 års åldern etablerat ett ”rätt och fel” tankesätt. När vi frågade eleverna sökte de gärna efter att hitta det svar de trodde att vi ville ha, vad vill hon att jag ska svara? Vad är rätt svar och vad är fel? Och hur de var ovana vid att det inte fanns en färdig mall att fylla i, att vi sökte svaren tillsammans med dem och var intresserade av de svar som fanns inom dem! Efter några dagar utbrast en av eleverna: 
 
- Det finns ju så mycket man kan skriva när det inte finns rätt eller fel. Min hjärna fungerar snabbare då.
 
Materialet från Vikingaskolan, som bestod av intervjuer, filmer och enkäter, användes som inspiration till skapandet av föreställningen Wear it like a crown. Projektet resulterade i många idéer. Bland annat hade en dörr varit central i improvisationerna med eleverna och den kom att få en central plats i föreställningen. Det var väldigt häftigt att komma tillbaka och spela det färdiga resultatet för eleverna, som fick se sina egna idéer och lekar gestalta sig på en scen med ljus, ljud och artister, i en föreställning på världsturné. 
 
För eleverna resulterade projektet i att sammanslagningen gick lättare. En av eleverna hade tex varit väldigt orolig för att förlora sin bästis, vilket hon såg som en risk. Men genom att undersöka risk- och möjlighetsbegreppen hamnade vi under samtalets gång i att hon började se möjligheten att hon kanske kunde få ännu en bästis i den nya klassen. Barnen fick en djupare förståelse för begreppen risker och möjligheter och de upptäckte att det som de tidigare sett som en riskfaktor kunde lika mycket vara en möjlighet. I intervjuerna berättade två av eleverna;
 
- Men nu kan jag inte tänka på någonting som är en risk som inte också är en möjlighet.
- Jag tar risken och ställer mig upp och säger något som jag aldrig har vågat säga förut, så blir det en möjlighet och så vågar jag göra det igen. Risken har förvandlats till en möjlighet för mig.
 
Det som också hände under veckan var att de fick se varandra på ett annorlunda sätt än vad de var vana vid, plötsligt var de svettiga ihop och skulle falla i varandras famnar och då håller man inte på att dela upp om jag faller i min klasskompis armar eller om det är någon från andra klassen. Tre veckor efteråt frågade Helene Båtshake, vår pedagogiska forskare som intervjuade dem efteråt, om stämningen i klassen;
 
- Då har ni varit blandade i tre veckor nu?
- Eller, två, för under Cirkörveckan märkte man inte av det.