Om trygghetsnarkomani

David Eberhard och hans bok "I trygghetsnarkomanernas land"

Som överläkare på psykiatriska akutmottagningen, S:t Görans sjukhus, observerade David Eberhard i början av 2000-talet att patienter sökte akut psykiatrisk akutvård av andra orsaker än tidigare. Fler sökte vård för normalt förekommande trauma som de flesta någon gång i livet råkar ut för, som tex att förhållandet tagit slut eller att hunden dött. Han observerade också att antalet personer som sökte hjälp för ångest hade ökat markant. I en debattartikel i DN, som publicerades 2005 och som fick extremt mycket uppmärksamhet, skrev han om något som han kallade för det nationella paniksyndromet. Han menar att den panikångest han allt oftare mötte hos sina patienter bla berodde på att vi går till överdrift i att förbjuda allt som är farligt, till syfte att skapa trygghet. Men överdriven trygghet skapar otrygga människor. Det gör att vi inte lär oss att hantera förändringar, faror och stress och skapar behov av överdriven kontroll som i sin turskapar rädslor. Med utgångspunkt från artikeln i DN skrev han boken I trygghetsnarkomanernas land, som publicerades 2007. Texten nedan är skriven av David Eberhard som en del av programtexten till Cirkus Cirkörs föreställning INSIDE OUT.

Tryggare kan ingen vara

I takt med att livet blivit allt tryggare tycks mycket av det vi normalt sett möts av i samhället bli alltmer skrämmande för oss. Samhället har, tack och lov, blivit mer civiliserat och myndigheterna kan bistå oss invånare på ett sätt som är unikt i världshistorien. Ändå verkar vi inte må särskilt mycket bättre. Tyvärr tycks inte samhället sätta stopp för de rädslor som de vadderade medborgarna ser i allt från bakterier, kemikalier och våldsincidenter till rädsla för trafiken och andra relativt små hot.
Istället agerar myndigheter medlöpare i den allmänna rädslan. Ett tillstånd jag kallar för ”Det nationella paniksyndromet”. Om staten och dess myndigheter förstorar relativt små faror riskerar människorna att tro att de lever i en otrygg miljö. Detta är dock inte sant. Ändå vågar många människor inte göra saker som människor vågade göra för femton år sedan. Inte minst märks det i barnuppfostran. Lekplatser ska vara EU-reglerade, barnvagnar får inte ha för tunga skötväskor etc.
 
Risken med denna övervadderade uppväxt är att man inte förbereder sina barn på vuxenlivet. Om man aldrig varit utsatt för några svårigheter och aldrig varit utsatt för fara kan man inte förhålla sig moget till dessa situationer då de uppstår. Detta märks inte minst på psykakuten, där jag arbetat hela mitt vuxna liv, där unga människor söker för normala livssvårigheter som det aldrig skulle varit aktuellt att söka för, för femton år sen.
 
Den allmänna nationella paniken späs på av att det finns ett stort antal människor som faktiskt tjänar pengar på att vi är rädda. Media säljer lösnummer på alla larm, människor anställda på de olika myndigheterna måste hitta viktiga saker att göra. Säkerhetsföretag vill sälja skyddsprodukter och enskilda forskare får erkänsla och forskningsbidrag genom att varna för diverse farligheter.
 
I ett välfärdsland där man lyckats identifiera diverse faror finns heller inget uppenbart motiv att avskaffa redan införda trygghetsförordningar varför de staplas på hög. Politiker slåss om vilka som kan madrassera världen mest. Det är bara de olika metoderna som skiljer. Om vi sen begrundar det faktum att den moderna människan tycks vilja leva för evigt (eftersom vi avskaffat religionen) så framstår det klart att vi blir trygghetsnarkomaner. Människor som genom att försöka säkra varje millimeter av världen tycks tro att de aldrig ska dö.
 
Samtidigt finns det också personer som inte följer den uppgivna ombonade dogmen. Människor som försöker leva mindre ombonat. Hur klarar de sig i den ombonade världen? Kan andra lära sig något av dem? Jag tror det. Därmed inte sagt att alla ska söka sensationer, men om vi alla lärde oss att istället för att agera som om minsta motgång var livsfarlig och istället lärde oss att sätta faror i perspektiv skulle de flesta av den moderna statens larm framstå som ofarliga. Och om staten istället såg som sin huvudsakliga uppgift att reglera mellanmänskliga beteenden istället för att försöka begränsa saker som endast är upp till den enskilde individen skulle det finnas mer utrymme för alternativa sätt att förhålla sig till faror. Något som alla skulle tjäna på för oavsett hur vi lever vårt liv så är dödligheten densamma. Vi ska alla dö.
 
Klicka här för att läsa utdrag ur boken, ett brev om 70-talet!
Klicka här för att läsa intervju med David Eberhard!
 
David Eberhard
David Eberhard (f. 1966) är specialist i psykiatri, debattör och författare. Han har varit överläkare vid den psykiatriska akutmottagningen vid Sankt Görans sjukhus och är idag överläkare vid Psykiatri Nordost vid Danderyds sjukhus. Han fick stor uppmärksamhet för sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land” som släpptes 2006, som han skrev under sitt arbete vid Sankt Görans sjukhus.

Foto: Johan Bååth