Om rädsla

Forskning om människor rädsla visar att det vi är mest rädda för är: döden, att inte ha kontroll och att misslyckas. Om det är något som är säkert så är det att vi inte har kontroll, att vi kommer att misslyckas ett stort antal gånger och att vi kommer att dö. Och om det nu är så att vi faktiskt inte kan kontrollera en massa saker som t.ex. våra misslyckanden och döden. Att just det att det inte går att kontrollera är själva förutsättningen för att leva? Vore det då inte bättre att vi ägnade all den tid och energi som idag används för att försöka få kontroll, till att istället hitta sätt att hantera faktumet att livet består av att inte ha kontroll? 
 
Genom Risk och Möjlighetsforskningen kommer vi ofrånkomligt till rädslan. Rädslan är grunden till att vi inte vågar ta de steg som krävs. Den är bra då den får oss att handskas försiktigt med saker men den är den största fienden för kreativa processer eller gränsöverskridande samarbeten. När jag genom forskningen har skrapat djupare på rädslan så skulle jag kunna gå så långt som att påstå att rädslan är boven till i princip allt ont som sker i ”den stora världen” som maktkamp, krig, osv såväl som i ”den lilla världen” som till exempel i en produktionsprocess. Jag har velat förstå hur min egen och mina medarbetares rädsla fungerar mer allmängiltigt för att kunna genomskåda den och inte låta den styra de tvärkonstnärliga och riskfyllda processer som jag utsätter mig för att leda och andra för att delta i.
Cirkusartister har en expertkunskap i att hantera sin rädsla i förhållande till fysiska risktaganden. En artist som har inspirerat mig mycket uttrycker det så här: ”Självklart är jag rädd! Min kropp är mitt arbetsverktyg. Skadar jag mig är det kört. Jag är rädd hela tiden. Men jag har övat mig på att inte vara rädd för att vara rädd. När jag ska göra något svårt brukar jag föreställa mig att jag tar min rädsla i handen och så hoppar jag. ”
  
Trots att cirkusartisterna har en upparbetad förmåga att hantera sina rädslor i förhållande till sin cirkusdisciplin har de sällan hittat sätt att använda den kunskapen i andra områden i livet. Detta blev tydligt i arbetet med Inside Out.
 
I Cirkus Transfer forskningen har vi försökt överföra deras expertkompetens till andra kunskapsområden men det har lika mycket kommit att handla om att cirkusartisterna själva har blivit medvetna om att det går att applicera sin fysiska expertkompetens på andra områden. Denna medvetenhet har hjälpt de konstnärliga processerna och de gemensamma risktagandena som görs i de gränsöverskridande projekten. I Wear it like a Crown undersökte vi detta i och genom den kreativa processen och själva tematiken handlar om just detta: att inte vara rädd för att vara rädd, och att inte låta rädslan ha ett fast grepp om hjärtat utan genom att medvetet lyfta rädslan (till möjlighetshjärnan) så kan vi våga gå ändå…. 
 
I don´t know where this fear came from?
how I became so afraid of losing everyone?
never been afraid of being lonely?
now I´m becoming the one I´m most scared of being
I don´t know where this fear comes from?
this fear of failing fear of letting everyone and myself down?
its growing deep into my soul?making me all paralyzed and cold
It´s two steps forward, three steps back again?
I´ll turn my face against it I won´t run?
Courage and belief are my redeems?No one else can rescue me it seems.
 
“Wear it like a crown” text och musik av Rebekka Karijord. Denna blev inspirationen till trilogins sista del som också lånade sin titel från Rebekkas låt. I föreställningen hördes både denna låt och mer musik av Rebekka Karijord.

www.rebekkakarijord.comwww.myspace.com/rebekkaandthemysterybox

Foto:  Mats Bäcker