I skapandet av en föreställning ingår ett stort antal människor på och bakom scenen. Alla representerar olika kunskaper, roller och funktioner och samarbetar mot det gemensamma målet som är föreställningen. Efter premiär lämnar delar av kreatörsteamet medans andra tar vid för att driva den stora apparat som det innebär att vara ute på turné.
Här presenteras ett urval av medarbetarna I skapandet av en föreställning ingår ett stort antal människor på och bakom scenen. Alla representerar olika kunskaper, roller och funktioner och samarbetar mot det gemensamma målet som är föreställningen. Efter premiär lämnar delar av kreatörsteamet medans andra tar vid för att driva den stora apparat som det innebär att vara ute på turné.
Läs stödforskaren Amelie Thams intervjuer med artisterna från Wear it like a crown här!
Här presenteras ett urval av medarbetarna:
FEFE DEIJFEN
Akrobat Född 1978 i Rosersberg, Sverige
När jag var liten höll jag alltid på att klättra och hoppa från saker – som tioåring hoppade jag från tak som jag skulle ha problem med nu… Jag hade alltid tyckt det var lattjo med volter, men jag visste inte hur man gjorde. Sen, som 12–13-åring, började jag med snowboard och efter några år kunde jag göra dubbelvolter – men ville lära mig mer. Jag gick då en gymnasieutbildning som jag insåg var aptråkig – jag tänkte börja en snowboardskola istället, men hade en kompis som gick på en cirkusskola, så då sökte jag in dit istället och tänkte jag kunde lära mig volterna där. Sen blev det bara mer och mer. Det ligger så nära att hela tiden dra det ett steg till, att höja ribban. Tjusningen med cirkus (förutom allt runtomkring) är just att man aldrig kan göra det slentrianmässigt. Annars tycker jag det är roligt att rigga och bygga linbanor, gungor och sådant, jag har gjort det när jag varit skadad och inte kunnat köra. Och eftersom jag har haft många skador, så har det hunnit bli en del…
JENS ENGMAN
Akrobat född 1983 i Stockholm
Året var 1991 en regnig sommardag i Umeå. Jag var åtta år och hälsade på min farmor och farfar som denna dag roade sig med att lösa korsord och lyssna på P1. Jag var rastlös. När myrorna i mina byxor nästan byggt en hel stack, hämtade farfar Knut en blå ask med en clown på. Det här måste va’ kul! Tänkte både farfar Knut och jag. I asken låg det 3 färgglada bollar och en papperslapp. Jag kastade mig över bollarna och farfar Knut över papperslappen, som var en liten instruktionsbok för nybörjarjonglörer. Han läste högt - Börja med en boll i höger hand… Fler år senare efter utbildning i Gävle (cirkusgymnasium), Moskva (Statliga Cirkusskolan) och Stockholm (Danshögskolans nycirkuslinje) visade det sig att jag hade blivit handståendeakrobat och inte jonglör som man kunde ha trott. Men det är fortfarande farfar Knut och hans bollar som började det hela.
JAY GILLIGAN
Jonglör Född 1977 i Arcadia, Ohio, USA
Världens då yngsta enhjulingscyklist gick i min förskoleklass. Hon var medlem i Smiling Faces 4-H Unicycle Club i Findlay, Ohio. Varje år gav klubben lektioner i hur man cyklade på enhjulingar. Av någon anledning var jag fascinerad av hjul och när jag var åtta år (efter att ha hållit på och frågat mina föräldrar i 2–3 år) fick jag börja träna med Smiling Faces. Jag lärde mig cykla på några veckor och blev medlem i klubben, cyklade i parader i olika städer för att fira högtider och speciella händelser. Jag blev också medlem i Unicycling Society of America, som hade ett nationellt konvent en gång om året. Vid konventet samlades hundratals enhjulingscyklister från hela landet för att tävla och dela med sig av tricks. En del av dem kunde jonglera och jag ville lära mig att göra det samtidigt som jag cyklade på enhjulingen. Jag köpte en bok med titeln ”Juggling for Complete Klutz” och lärde mig grunden med tre bollar när jag var nio. Sen dess har jag bara fortsatt öva…
ANNA LAGERKVIST
Akrobat, clown Född 1981 i Umeå, Sverige
När jag var liten gjorde jag mina föräldrar tokiga genom att stå på händer mot allting i huset. Så en dag satte de mig i en gymnastikgrupp. När jag blev äldre började jag med teater och drömde om att stå på scener över hela världen. Jag målade vagnar som stod i cirklar och fantiserade om att ha en grupp att resa med. Allt ledde mot något som jag ännu inte visste vad det var… Så kom den dagen när jag såg min första nycirkusföreställning. Där kombinerades alla mina passioner och då visste jag… Jag skulle bli cirkusartist!
ANDREAS FALK
Akrobat Född 1982 i Göteborg, Sverige
Cirkus… När jag var nio år började jag med gymnastik. 10 år och en massa blod, svett och tårar senare berättade en vän för mig om intagningen till en cirkusskola i Stockholm (Cirkus Cirkörs Cirkuspiloterna). Jag tänkte varför inte – vilken bra idé att kanske få arbeta med det som jag älskar allra mest här i livet: akrobatik, stå på en scen framför en stor publik, träffa intressanta människor, osv. Så jag åkte dit och prövade in till skolan som akrobat. Tur nog för mig ledde tre år på en riktigt bra cirkusskola till ytterligare tre års hårt men riktigt roligt arbete inom cirkusbranschen. Och här är jag nu, living la vida loca som en lycklig akrobat.
MIRJA TUULIKKI JAUHIAINEN (MIKU)
Trapets- och luftartist Född 1981 i Järvenpää, Finland Har arbetat ihop med Sanna sedan 1998
Jag började med cirkus eftersom min bästa kompis ville det. När man är tolv år gammal vill man göra som sin bästis. Efter några träningstillfällen insåg jag de ändlösa möjligheterna. Efter några år insåg jag att det inte finns något som heter omöjligt. Senare slutade min bästa kompis. Jag blev kvar. Idag är jag här!
SANNA KOPRA
Trapets- och luftartist Född 1984 i Tampere, Finland Har arbetat med Miku sedan 1998
Det var år 1992 som cirkusen blev mitt liv. När jag var sex år gammal satte min mamma mig i en gymnastikgrupp. Men efter två år tyckte jag att min ryska lärare blev lite för otäck, så jag slutade. Vid den tiden var min faster cirkusdirektör på en ungdomscirkus i Finland (det är hon fortfarande). Hon såg min talang och bad mig komma och pröva in till cirkusen. Och här är vi nu – femton år har gått och cirkusen tillhör min vardag…
ANGELA WAND
Clown, balance född 1970 i Puerto Rico, USA
When I was 8 years old I wanted to be a jazz dance teacher mostly because of my desire to wear shimmery tights with a high cut leotard and have a ponytail on the side of my head with people watching me as I danced. But as a result of the absence of long legs and a name like ”Julie” that dream never happened but resulted in me becoming a clown. I moved to Sweden from California following love and adventure and found circus, love, adventure and pickled fish. I live in my caravan with my loved ones and my espresso machine. I pee outside. But I’m not a hippie. Yes I like Pina-colada and getting caught in the rain. And the smell of the ocean and the taste of champagne.
SARI-MARI HAMARI (SIRI)
Mimare, Född 1969 i Uleåborg, Finland
Cirkusen har alltid funnits i mitt liv, så länge jag kan minnas – på gott och ont. Den har varit mitt hem och mitt arbete, min dröm och flykt – men samtidigt en mardröm och ett fängelse… Jag föddes under en turné – var annars när jag hade föräldrar som var trollkarlar och arbetade på olika tivolin och cirkusar? Jag tog bokstavligt talat mina första steg in i illusionens och magins värld, och mina första vänner var åtta vita duvor. Det var glitter och glamour, men också hårt arbete, ständiga resor och hej och hej då till alla människor. Det var också en ständig, plågsam träning för att hela tiden bli bättre. Jag gjorde min debut på lina som 11-åring (det var den lyckligaste dagen i mitt liv!), men sen kom teatern in i mitt liv. Nu är jag tillbaka på cirkusen – den är inte helt olik min barndoms cirkus, bara det att nu är mina duvor av plast och jag är clown…
I Inside Out sökte jag efter själen och parallellt efter cirkussjälens historia. Jag undersökte även problematiken med ett linjärt berättande och cirkusens skapande sätt. I denna produktion fick cirkusen dominera alla steg av processen. Kan jag spela en roll trots att jag är cirkusartist? Cirkusartister är på ett mer grundat sätt sig själva i kropp och karaktär på scen, går det då att ha en roll? I Inside Out strävade vi efter cirkusens linjära berättande.
Research om cirkushistoria och intervjuer med artister utifrån deras cirkusdiscipliner var en mycket omfattande fas i förproduktionen av Inside Out. Jag hade ett fortsatt samarbete med Uno Fors från Karolinska Institutet men utökade det tvärvetenskapliga samarbetet med psykologer, hjärnforskare och filosofer utifrån frågeställningarna ”var sitter själen? ” och ”hur fungerar rädslan?”
Jag ville fånga upp cirkussjälen genom att låta cirkuspersoner och livsöden ur cirkushistorien inspirera karaktärerna, scenbilden och berättelsen. Jag ville även arbeta mer utifrån artisterna som var med, deras historier och drivkrafter och inte minst de olika disciplinernas dimensioner.
Jag valde att arbeta med dramaturgen Mia Winge utifrån en linjär ”berättelse” då det enligt forskning är den berättarform som talar mest till själen. (Mer om detta under
dramaturgi). Av samma orsak valde jag att samarbeta med popbandet Iryas Playground som spelar känslosam popmusik då det enligt undersökningar är melodiös musik som appellerar mest till själen. Sångerskan Irya Gmeyner har dessutom en av de mest själfulla röster jag känner till.
Jag hade insett vikten av RISK som en alltjämt närvarande komponent i cirkussjälen. Jag var inspirerad av det och mycket noga med att jag skulle tillåta mig en riskfylld process där frågorna som jag ville undersöka skulle vara det drivande. Jag ville inte låta en gnutta av succétänk och ego styra denna process.
Jag valde att arbeta med två scenografer. En som fokuserade på scenbilden, kostym och helheten och en som skapade de abstrakta världarna inuti kroppen (se bildspel
här).
Krockarna mellan scenografer och artister, musiker och artister, ljus och artister, koreograf/personregi och artister var många och stora. Självklart kunde jag ha gjort det lättare för mig genom att inte än en gång välja så många kreatörer att samarbeta med men framför allt blev jag ännu mer medveten om vikten av att redan från början vara tydlig med vilken process artisterna förväntas säga ja till. Med facit i hand kan jag se att det framför allt var en eller två artister som motarbetade hela processen och att alla andra artister kom i kläm mellan dessa starka personer och det övriga teamet. När båda dessa artister så småningom lämnade projekt var det plötsligt ett helt annat arbetsklimat. Lustfyllt, lättjobbat och vi fick hur mycket som helst gjort på ingen tid alls. En lärdom är att det inte går att skapa om inte dom som är medskapare vill utan stretar emot. En negativ röst kan dra ner arbetsklimatet för alla. Det negativa har en sådan makt. Efter Inside Out blev jag mycket mer medveten om hur stora konsekvenserna blir när man gör något annat än det man vill i ett försök att göra alla till lags.
Foto Mats Bäcker