Kreativ process / faser i processen

Utdrag ur samtal med Tilde Björfors:

Man kan tycka att jag borde ha lärt mig från processen med 99 % Unknown att för mycket ”Allt är möjligt-tänk” är en garant för att slå sig hårt … 

På samma sätt som i 99 % Unknown hade vi fullt av galna och fantastiska improvisationer i Inside Out men jag misslyckades med att få artisterna att införliva det i skapandet av det som blev på scenen. I den här processen uppstod många krockar mellan olika sätt att skapa och olika drivkrafter för skapandet. Motståndet från några av artisterna att ta in de själsliga aspekterna av skapandet var stort – så stort att vi fick dela upp de tekniska improvisationerna och de mer ”konstnärliga” improvisationerna då oviljan att ha sin personliga karaktärs process med sig i alla övningar var stor för några. För andra var det just det som var viktigt och därför blev det stor splittring i gruppen. Denna ensemble fick mig att tro att detta var nödvändigt för cirkus. Att det var för farligt att ta med sig karaktärsarbetet in i cirkusteknisk improvisation. När jag sedan repeterade med ensemblen i Wear it like a crown var det helt plötsligt tvärt om! Dom tog med sig sökandet efter sin karaktär i allt de gjorde och fick det att färga även det tekniska materialet. Självklart finns det en gräns. När det gäller viss teknik måste man välja bort det för att inte skada sig men här var det nästan tvärt om, att jag fick hålla emot. Här fattade jag också hur skört en sådan process är för många artister och att det därför är oerhört viktigt att bygga ett ”Tillitsrum” för att våga kasta sig ut. 

Efter Inside Out blev jag också mer medveten om vilken typ av regissör jag är.  Jag insåg att vill jobba med artister som är medskapande, om vill ta hand om sin process och vara med och hitta lösningar. Jag är INTE en regissör som vill ha lydiga pjäser som tar de steg, och utför de rörelser som jag dikterar.  Detta bottnade jag inte i under repetitionerna av Inside Out vilket innebar att när artisterna ville slippa skapa själva och ropade efter att jag skulle säga gör så, gå dit så försökte jag ta på mig den rollen för deras skull. SÅ VILL JAG INTE SKAPA! För mig är det viktigare att artisten hittar in i materialet än att de gör som jag vill. Dom måste vilja ta ansvar för sin egen process. Jag insåg också hur svårt det kan vara för en artist att arbeta sceniskt och att det krävs mycket större omhuldande och stöd än jag hade förväntat mig av den här ensemblen. På det sättet var den extremt ojämn: några var grymt duktiga på sin disciplin men rädda för att skapa och andra hade kommit långt i skapandet.