Konst och vetenskap

Både konstnären och vetenskapsmannen jobbar utforskande med frågor som man inte vet om och när man kommer att få svar på. Vi vill båda vidga världen, och kreativiteten föds i gränslandet mellan det kaos som jagar oss och den ordning vi söker. Det talas mycket om vikten av att kombinera olika discipliner, metoder och tankesätt; om att mötas över gränserna. Men det är sällan det sker. I det här projektet har det dock skett. Den konstnärliga forskningen har självklart stått i centrum, men vid sidan har det funnits andra discipliner: företagsekonomi, pedagogik, filosofi och teatervetenskap. Och projektet som sådant har dessutom rört sig ut i många fler akademiska landskap: mot etnologi, sociologi, psykiatri, neurologi, molekylärbiologi och många fler. Det gränsöverskridande förhållningssättet sägs ofta utgöra framtiden. Världen är alldeles för komplex för att den ska kunna förstås ur endast ett perspektiv, och dessutom fungerar den inte så. Människan är aldrig enbart en biologisk eller kulturell varelse, hon befinner sig alltid i ett sammanhang, men hon har också gener, begär, rädslor och mycket annat. För att förstå och gestalta henne, måste vi kombinera kunskaper: intellektuella och fysiska, uttalade och tysta, analytiska och kreativa, akademiska och andra. Det är det som nycirkusen ofta försöker göra – och det är också vad vi har försökt att göra i forskningsprojektet. – Emma Stenström, stödforskare
Man behöver göra ett gifte mellan konsten och vetenskapen. Konsten är rädd för att bli klinificerad och det finns spärrar mot att låta någon komma in och begränsa och säga till hur det ska gå till. Men det är snarare att ge belägg för kunskapen och bibehålla den. En del konstnärskollegor har ifrågasatt projektets nära samarbete med KI-forskarna. Kanske befarar de att vetenskapen ska dominera alltför mycket över det konstnärliga. Den vetenskapliga spetskompetensen är oumbärlig, men cirkusartister är inte lika låsta i konventioner och kan ofta gå längre i sina hypoteser. En lindansare till exempel besitter en unik kunskap om balans, anammad genom år av daglig träning och fysiskt utforskande. Konstnärer och vetenskapliga forskare tillför olika perspektiv och samarbetet berikar båda parter. Samverkan över yrkesgränserna kan ge en helhetsbild av hur balanssinnet fungerar eller hur människan agerar i riskfyllda situationer. Vetenskapen och forskarvärlden är en stängd värld, den stannar inom labbets väggar. Vad är motivet för kunskapande och är det då kunskap? Införskaffas kunskap för egen vinning eller är motivet att utveckla mänskligheten?  I ett samtal med Tildes lärare Christina Wränghedes, frågade Tilde hur Christina skulle beskriva kunskap. Hon svarade:
 
-Kunskap ÄR livet. Människan är ett kunskapande väsen, alltså en kunskapande natur. Människan registrerar, tar upp, registrerar, bildar slutsatser. Kunskap blir på liv och död om man låter det man kunskapat göra någonting med en, om man gör någonting åt det. Inom vetenskapen kan man få fram fantastiska resultat, men de dör om man inte lever efter dem och om man inte har viljan att förändra världen med dem. Forskarvärlden är en stängd värld, där resultat ofta stannar inom institutioner och i vetenskapliga journaler. […] Det behövs någon som knackar på i dessa labb och vill föra ut det till världen. I den kreativa forskningen skapas föreställningar som ses som underhållning, men det mediet finns inte i naturvetenskapen och den är svår att föra ut.
 
Det finns en bok som kom ut för ett par år sedan, Medicieffekten av Frans Johansson. Enligt Frans Johansson skapas utveckling när idéer från olika områden och kulturer möts och kolliderar. En förökning av idéer sätts igång som leder till explosion av häpnadsväckande upptäckter. Detta är medicieffekten, ett fenomen som inspirerats av renässansen och Medici-familjens kreativa upptäckter och idéer. Thomas Lindéns, hjärnforskare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och som har varit involverad i forskningsprojektet, tankar om medicieffekten:
 
- En av Frans teser är att utveckling sker först då man kombinerar kunskap utifrån olika paradigmer. Utvecklingen sker inte i kärnan i det man vet utan i gränslandet i det man vet. Forskningstraditionen går in mer och mer i kärnan och djupare och djupare för att hitta mindre och mindre beståndsdelar och att förklara dem. Men Frans Johansson beskriver att det är först när man går utanför sin kompetens, men har kvar sin egen kunskap, och när olika kunskapsområden möts, som det blir en utveckling. Det är därför jag tycker det är intressant att se vad Tilde gör, hon har lyckats sätta ord och beskriva konceptet som jag tycker är väldigt spännande.
 
I detta projekt har nycirkusen tagit steget ut i många olika områden, och ett av dessa är den medicinska världen. Thomas Lindén tittar på hur musik, arkitektur, kreativitet och rörelse stimulerar hjärnan. Han menar att cirkusen skulle kunna bidra till en förbättrad hjärnhälsa:
 
- Även om våra rehabpatienter inte kommer bli cirkusartister så är cirkus ett mycket intressant redskap att använda inom forskningen för att studera hjärnan, berättar Thomas. Det kombinerar alla tre komponenter inom berikad miljö; fysisk aktivitet, stimulans av alla sinne samtidigt och även en social interaktion, dels inom cirkusgruppen och dels mellan artisterna och publiken. Att inom sjukvården inspireras av cirkusens olika komponenter, dans, rörelse, musik, estetik, miljö, och som vi vet stimulerar tillfrisknandet och utvecklingen av hjärnan hade gynnat rehabiliteringsvården. Det hade varit intressant att föra in Tildes sju discipliner som rehabiliteringspaket, men där är vi ännu inte.
 
Du kan läsa den fullständiga intervjun med Thomas Lindén här!
 
Foto Lina Franzén