Kommentarer om Forskare tolkar discipliner

Jag har en allergi mot fina ord utan botten. Många som läser mina texter på den här forskningshemsidan kan säkert uppleva det som en oändlig salva av upprepade klyschor om att inte låta rädslan hindra, risker är möjligheter, våga misslyckas osv. Men varenda ”klyscha” i det här projektet är genomlevd, forskad på inifrån och utifrån, fysiskt, i praktiken, mentalt genomlevd. Som en bieffekt har cirkusdisciplinerna/dimensionerna inte bara hjälpt mig att förstå de artister jag jobbar med samt utveckla mitt ledarskap. Det har även varit min ”hjälp till självhjälp” i konsten att vara människa. Detta är väl inget man redovisar i en forskningsredovisning? Men även som bieffekt är det ju ett ganska revolutionerande resultat på ett personligt plan. Det går inte en dag utan att jag använder mig av de olika dimensionerna i mitt privatliv såväl som i min forskning och mitt arbete…

Som en del i forskningsprocessen att tolka dimensionerna valde jag att samarbeta med fotografen Anna Clarén. En halsfluss förhindrade min medverkan, och då öppnades möjligheten för stödforskaren Camilla Damkjaer att fysiskt tolka disciplinerna. Här nedan är Tilde Björfors tolkningar från 2008 ur boken Inuti ett cirkushjärta samt Camilla Damkjaers tolkningar från fotograferingen.

Akrobatik – Allt är möjligt
 
Tilde Björfors:
 
Jag har kämpat mot min rädsla hela livet. Avskyr den där blytunga klumpen som försöker hindra mig från att våga göra det jag ska. Jag brukar slåss mot den, försöker kväva den, försöker ignorera den. Ibland hjälper det, men snart är den där igen. Jag fattar inte varför. Det är så onödigt. Vem i hela världen gynnar det att jag inte vågar göra det jag vill göra?
 
Av en händelse hamnar jag mitt i ett stort vintercirkustält i utkanten av Paris. Folk flyger i luften, springer på väggarna, hoppar från höga höjder. Här verkar ingen veta vad rädsla är. Här är allt möjligt!
 
Jag frågar en av akrobaterna om han aldrig är rädd. Han skrattar. »Självklart är jag rädd! Min kropp är mitt arbetsverktyg. Skadar jag mig är det kört. Jag är rädd hela tiden. Men jag har övat mig på att inte vara rädd för att vara rädd. När jag ska göra något svårt brukar jag föreställa mig att jag tar min rädsla i handen och så hoppar jag.»
 
Han får mig att klättra upp på en flera meter hög pelare av kuber. Ber mig ställa mig längst ut på kanten med ryggen mot golvet där det ligger en stor tjock matta. Han befaller: Fall!
 
Omedelbar belöning... Adrenalinkicken... Jag kan... Allt!
 
Camilla Damkjaer:
 
Verkligen?
Really?
 
Clown – Misslyckas
 
Tilde Björfors:
 
Det är en succé! Jag noterar det flyktigt. Det går inte att njuta av den. Bakom lyckandet väntar en kraschlandning. Jag vet det. Så är det alltid. Bäst att inte bli för glad. Då blir fallet så stort. För falla, det gör man ju. Bäst att vara beredd på att hantera det.
 
Clownen ser min sammanbitna min mitt bland alla andra som firar. Han ställer sig framför mig med sin svårtydbara blick. »Väntar du på fallet nu igen? Varför vänder du inte på det som jag? För oss clowner är till och med ett misslyckande en möjlig succé. En clowns framgång hänger på att kunna vända en flopp till en topp».
 
Så är han borta. Kvar står jag och börjar långsamt nysta mig bakåt genom mitt liv fyllt av det ena misslyckandet efter det andra. Det gör ont att behöva påminna sig om allt klantigt, obegåvat jag har hamnat i. Men när jag rätar ut trasselpunkterna börjar jag sakta se ett mönster... Det där misslyckandet ledde till att jag var tvungen att tänka om och byta riktning. Och det i sin tur ledde till att jag gick en helt ny väg som visade sig vara det bästa som kunde ha hänt. Varje knut som har upplevts som ett grymt nederlag när det inträffade, visar sig när jag ser på det i backspegeln ha lett till en succé, eller åtminstone en ny öppning.
Från och med nu ska jag vårda varje flopp ömt, och söka efter succén i den.
 
Miss Lyckad! 
 
Camilla Damkjaer:
 
Bortom skillnaden mellan att vara eller att låtsas
Beyond being or pretending
 
Lindans – Balans
 
Tilde Björfors:
 
Jag tycker inte om balans. Tycker att det påminner för mycket om det svenska lagom. Lite ljummet.Varken svart eller vitt utan mittemellangrått. Jag tycker om kontraster. När det är mycket, känns mycket.
 
Balansera på gränser går bra. Att balansera på gränsen mellan rätt och fel, fint och fult. Lindanserskan går koncentrerat över linan. Kroppen är spänd och diagonal men armarna rör sig konstant, parerar balansen lätt och orytmiskt. Hon får upp farten, dansar med snabba steg. Jag hinner precis tänka att det ser så fritt och obehindrat ut när hon plötsligt faller. Jag frågar henne om balans och får till svar: »Balans är en ständig rörelse in i och ut ur balanspunkten. En evig strävan efter att nå den fulländade balansen. Hur man än strävar rör man sig bara hastigt in, och så ur. Så fort man har uppnått balansen kommer man ur balans. Försöker man hålla fast den så faller man.»
 
Bilden av ett ekg dyker upp i mina tankar. En konstant rörelse över och under mittpunkten. När man dör – ett rakt streck.
Så slår det mig; balans är inte mittemellan. Det betyder ett lika brett spektra som en ekg-kurva. Inte grått, utan en rörelse mellan mycket svart och mycket vitt.
 
aktion – vila inlevelse – perspektiv lek–allvar lyckas–misslyckas
 
En konstant rörelse in och ur...
Att vara i balans är att vara glad för att vara ledsen.
 
Camilla Damkjaer:
 
Även i sin komfort kan man falla
Even when confortable we may fall
 
Luftakrobatik – Tillit
 
Tilde Björfors:
 
När du hänger tio meter över marken i någon annans hand är det på riktigt. Det är skarpt läge. Luftakrobaten flyger i en vid båge genom luften och fångas i farten av sin catcher. En centimeters felbedömning och fångsten blir som en kollision mellan två betongblock i 70 kilometers hastighet.
 
Flygaren säger: »När jag väl har släppt taget om min trapets och är i luften finns det ingen återvändo... Då kan jag bara flyga och ha tillit. Då måste jag lita på att alla timmar av träning och förberedelser har etsat sig in i mig och att jag gör det jag ska, när jag ska. Ser jag att jag hamnar snett skriker hela mitt medvetande efter att göra en korrigering. Men det är just det jag inte ska! Catchern korrigerar, jag måste göra allt för att inte göra något alls. Jag överlämnar mig och litar till att catchern parerar rätt och fångar mig.»
 
För mig är flygande trapets den ultimata av alla cirkuskonster. Om jag fick leva om mitt liv så skulle jag bli flygande trapetsartist. Så länge får jag öva på att flyga på marken... Att våga släppa taget i det lilla; om en föreställning, ett projekt eller ett mål. Släppa taget när det är dags. Våga tillåta andra att bära. Inte gå till instinkten att kontrollera eller korrigera efter vad jag vet idag utan ha tillit till det okända som kan bli. Jag märker att det går att bära genom att ha tillit istället för kontroll. Att när jag litar på mig själv, mina medarbetare och processen kan jag få tillvaron att växa och flyga, om inte tio meter upp i luften så ett par centimeter över marken. Upptäcker att min tillit är en möjliggörare! Ändå har jag så svårt att släppa taget.
 
Flygaren säger: »Att ha tillit är inte något som man lär sig en gång för alla. Att ha tillit är något som måste erövras igen och igen och igen.» 
 
Camilla Damkjaer
 
Vilken hand är min?
Which one is my hand?
 
Parakrobatik – Samarbete
 
Tilde Björfors:
 
Nu är det kaos igen. Jag skapar alltid kaos. Alltid.Varför kan jag inte hålla mig till likasinnade, följa en manual och välja ett hanterbart format? Jag lyckas konsekvent utsätta mig själv och min omgivning för krockar och okonventionella möten mellan människor, synsätt, fin- och fulkultur, konst och vetenskap, kommersialism och idealism.
 
Okonventionella möten skapar friktion. Friktion avger visserligen värme, men vid tillräckligt mycket friktion slår det gnistor. Man vet inte vilka av gnistorna som ska slå ner och skapa en brand och man kan inte kontrollera hur eller var elden ska brinna. Och här står jag, mitt i det pyrande eldhavet av förvirrade yrande gnistor. Här tycker alla olika. En enda sak är gemensam. Ett unisont rungande krav på att nu måste någon komma med ordning!
 
Jag är beredd på att kasta in handduken och börja peka med hela handen när jag frågar parakrobaterna hur de står ut. De svarar: »När man arbetar med andra bär man inte bara sitt eget trassel utan även alla andras. Allt har en förmåga att fördubblas, förvirring blir dubbel förvirring. Man konfronteras med sig själv och sina föreställningar. Det man anser vara styrka visar sig plötsligt inte vara styrkan och det man tror är svaghet är inte nödvändigtvis svaghet. Ur alla olikheterna som skaver mot varandra formar sig långsamt ett gemensamt uttryck som är något annat, vi skulle vilja säga något mer.»
 
Jag märker att jag vet vad de menar. Att ur friktionen och kaoset öppnas det möjligheter att nå längre än tillsammans med likasinnade på bekväma vägar. Att när man orkar och vågar tänja på kaosmomentet, lite till, lite mer, så blir resultatet större än vad som finns inom vår nuvarande kunskapshorisont. Att på andra sidan kaoset finns det ännu oupptäckta som väntar på att upptäckas!
 
Parakrobaten vars stora händer bär spår av alla tusentals lyft han gjort med sin partner fortsätter: »Jag och min partner har en grundtrygghet i vårt samarbete. Vi vet att vi inte kan ge upp vår gemensamma dröm och fem års dagligt tränande för en schism eller en svårighet. Vi måste hålla blicken högt ovanför stundens motstånd, inte grotta ner oss i problemen så att vi riskerar att missa målen när de visar sig.» Samklincher och samkrockar... men också möjlighet till samklingande och samhörighet.
 
Kosta vad det kosta vill!
 
Jag vill inte själv. Jag vill tillsammans! 
 
Camilla Damkjaer:
 
Realismen är inte måttet
Realism is not the measure
 
Jonglering – Närvaro
 
Tilde Björfors:
 
Det finns sekunder när allt bara går! Jag kastar iväg en fråga, fångar en idé, kastar iväg en annan. Alla bollar jag kastar skapar magiska kedjereaktioner och spin off-effekter. De flyger i luften och bildar perfekta men oväntade banor. En euforisk känsla när jag på ett oplanerat sätt lyckas fånga, kasta iväg och plocka upp i perfekt timing. Som att jag samspelar med hela universum.
 
Det finns veckor när ingenting fungerar. Då jag föreslår fel saker på fel plats. Som om jag går i baktakt. Jag pressar mig för att återfå kontrollen. Mån om att göra rätt, gör jag allt fel. Till slut sitter axlarna uppe vid öronen.
 
Axlarna uppe vid öronen. Det är samma position som när jag försöker jonglera. Jag kämpar och bollarna flyger åt alla håll utom till min hand. Jag måste bli bättre på att fånga, jag måste fånga bollarna!
 
Jonglören korrigerar mig: »Det är inte fånga som är det pri- mära, det är att kasta.»
 
Att kasta?
 
Jag älskar att se artisterna precis innan de ska kasta sig ut eller sekunderna före ett svårt trick. Det är som att tiden tänjs. En koncentration som går så totalt inåt att den öppnar upp utåt så att luften vibrerar. Som att just då när de ska genomföra något som är på gränsen så finns det inte utrymme att vara något annat än sig själv. Fullt ut.
 
Jonglörerna riskerar inte sina liv. Bara att tappa bollar. Men man kan se den där specifika koncentrationen ändå. En koncentration utan en rynka i pannan.
 
Jonglören berättar: »När jag jonglerar är det som att jag lämnar det som har varit och det som ska bli och går in i rummet ›nu›. Det märkliga är att när jag är i ›nurummet› så upplever jag efter ett tag att jag är i alla tider samtidigt. Att samtidigt som jag kastar hinner jag analysera föregående kast och förbereda nästa. Prob- lem och hinder blir inte till stopp utan samspelar med nuet. I nuet växer tiden.» 
 
Camilla Damkjaer:
 
Det är inte frågan om att kasta eller fånga
It is not about throwing or catching
 
Cirksudirektör – Hängivenhet
 
Tilde Björfors:
 
Ännu en sömnlös natt. Intrasslad i både lakanen och livsviktiga problem som stukade fötter och för tunna ballonger. Skyddslinan mellan vision och verklighet är tunn intill bristningsgränsen. Jag har jobbat dygnet runt i närmare 15 år i tron om att jag förändrar världen... Med vad då? Folk som sticker gafflar i näsan och dinglar i lakan? Hur naiv får man vara? Vem är egentligen illusionisten?
 
När jag känner så brukar jag gå till träningshallen. Inte för att träna. Nej, jag brukar krypa ihop i ett hörn och göra mig osynlig. Sitta där och se hur artisterna ödslar oändliga meningslösa timmar på att stretcha, kasta bollar, få blåsor, valkar, blåmärken. Till vilken nytta?
 
Någonstans tänds en gnista lust. Som i mitt möte med cirku- sen. Man väljer att ge sig in i det, en aktiv viljehandling. För mig att starta Cirkus Cirkör. Men plötsligt är det som var så lustfyllt från början fyllt av inte lika roliga konsekvenser och blir en plikt. Som att fastna i tomgång av ansvar, drift och förvaltning.
 
Det är lätt att glömma bort varför man är där man är och köra fast i pliktens dike. Eller tvärtom, att ge upp för minsta motstånd och söka lustgnistan någon annanstans. Byta partner, byta jobb, byta bort sig själv om det går.
 
Det var i en cirkusträningshall allt började. Det var där jag föll handlöst för konstformen. Det är tillbaka dit jag går när plikten tagit över och det är dags att fylla på med lust.
 
Så nu sitter jag här igen. För miljonte gången. Och det till synes meningslösa voltandet fylls sakta med mening och skiftar som i en drömsk filmfade... till ett utmanande av tyngdlagen. Gnäll över ömmande muskler överröstas av glädjeropen när någon sät- ter ett omöjligt trick och de landar till slut i mig.
Artisternas envetna nötande och pliktfyllda tränande uppmanar mig att vara noga med att aktivt välja att vilja det jag gör. Välja att vilja vara där jag är.
I sin träning använder artisterna plikten till det den kan vara; lustens försvarare och viljans möjliggörare! 
 
Camilla Damkjaer:
 
Keep it high!