Hjärnforskning

I mina försök att både fysiskt, känslomässigt och mentalt förstå hur risker och möjligheter fungerar har jag kommit att ägna mycket tid åt hjärnan och har blivit en hjärnforskande konstnär, eller kanske en konstnärlig hjärnforskare. Min nyfikenhet av vad som faktiskt händer rent fysiskt när vi skapar, samarbetar och lär oss har alltid funnits där. Varför vågar vissa flyga tio meter över marken och andra inte? Var sitter vårt mod och vår rädsla? Och inte minst kan jag påverka det? Kunskapen om hjärnan, denna magiska fettklump som faktiskt är ett stycke hopknycklad hud (ja, hjärnan är gjord av samma slags celler som huden) är relativt ung i jämförelse med kunskapen om resten av kroppen. Man har tidigare inte kunnat studera hjärnan i ett aktivt och vaket tillstånd. Det är tack vare den bildtekniken, fMRI (funktionell magnetresonanstomografi) som hjärnforskningen nu har exploderat och resulterat i bla kunskapen om att hjärnan är formbar. Man har tidigare trott att hjärnan bara utvecklas hos barn och är ett statiskt organ hos vuxna som snarare förfaller ju äldre man blir. Denna föreställning har nu förändrats och forskarna visar att man faktiskt kan omstrukturera sin hjärna, förändra dess funktioner och påverka uppkomsten av tex rädsla. Rädsla är en känsla som härstammar i amygdalan, två mandelformade kärnstrukturer i den inre delen av hjärnan. Känslan av rädsla tolkas och kroppen sätts i larmberedskap genom att förändra blodtryck, hjärtverksamhet och andning.  

Genom att medvetet träna fokus, koncentration och närvaro, ett begrepp som kallas mindfulness, kan man omstrukturera sin hjärna till det bättre och skapa nya hjärnceller i olika delar av hjärnan. Långt innan mindfulness blev ett modebegrepp har mitt favoritmoment i cirkus varit sekunderna innan flygande trapetsartisten släpper taget om trapetsen eller en akrobat ska göra något riktigt svårt. Då infinner sig ett speciellt mentalt tillstånd av koncentration som trots sin anspänning är avspänd, öppen och utvidgad. Ett likande tillstånd är flow, ett ämne som den svenska hjärnforskaren Fredrik Ullén studerar. Flow kräver en perfekt balans mellan färdighet och utmaning. Man är koncentrerad och närvarande utan att anstränga sig, och det ”flyter” på med lätthet. Fredrik Ullén har visat att flow skiljer sig fysiologiskt från det tillstånd som uppstår när man är ansträngt koncentrerad.

Strax efter att jag blivit insatt i hur neuronerna fungerar intervjuade jag en flygande trapetsartist som uttryckte sig så här:
- Ibland när jag gör en ny rörelse eller flygning för första gången är det som att jag känner hur det knäpper till i hjärnan, som att det skapas en ny bana där.

Hjärnan har kapacitet att skapa nya kopplingar så att den kan arbeta mer effektivt. Forskning visar att just jonglering stimulerar hjärnans struktur. I en studie från Oxford University visade man med hjälp av fMRI att 30 minuters daglig jonglering under 6 veckor stimulerade till en 5% tillväxt av hjärnans vita substans, den del av hjärnan och ryggmärgen som transporterar information mellan nervcellerna [Scholz et al, 2009, Nature Neuroscience].

Studier visar också att när en koppling väl är skapad är det mycket svårare att koppla om den än vad det är att skapa en ny. Självklart spelar andra saker in som tex kroppsminne, men att få en fysisk upplevelse av hur svårt det är att ”koppla om” och samtidigt ha medvetenheten om hur kopplingarna sker i hjärnan gör att vi får verktyg att använda när vi står inför svåra förändringsprocesser i en föreställning eller i organisationen. Detta har vi utforskat i det fysiska cirkusutövandet och en jonglör uttryckte det så här:
- När jag har lärt ett trick ”fel” är det snudd på smärtsamt att lära om. Det är som att jag måste göra en omkoppling i hjärnan och jag måste köra i den ”nya” banan om och om och om igen, ibland flera hundra gånger, tills det till slut klickar till och den nya banan är inkörd. Det är mycket svårare att lära om än att lära nytt!

Jag har ofta blivit fascinerad av att jag får samma information från hjärnforskare som från cirkusartister. Den ena har fått fram sin information genom mätningar och provtagningar i ett labb, den andra genom att subjektivt observera vad som händer i sin kropp när denne utför olika fysiska utmaningar.

En hjärnforskare som har studerat hjärnans plasticitet inifrån och ut är Jill Bolte Taylor. Hon drabbades av en blödning i sin vänstra hjärnhalva och lyckades under rehabiliteringen träna sin högra hjärnhalva till att sköta funktioner som den vänstra normalt är ansvarig för. Jill delar in hjärnan i två delar; den högra, som är ett med nuet och omgivningen, och den vänstra, den mer logiskt tänkande. Ett av mina intressen inom hjärnforskning har varit att  studera hur de olika hjärnhalvorna samspelar och hur deras olika roller fungerar praktiskt. Liksom Jill, ser jag vänstra hjärnhalvan som en verkställare av högra hjärnhalvans motiv, och kreativiteten uppstår i mötet mellan de två. Födelsen av kreativa idéer och förmågan att praktiskt leverera dem skapas i mötet mellan galenskap och kvalitet. Vi förstod att krocken mellan dessa ytterligheter var viktiga för Cirkus Cirkör och 1998 utformade vi våra ledord: solidarisk individualism, kvalitativ galenskap och uppkäftigt engagemang. I dessa ledord ansvarar den högra hjärnhalvan för galenskapen, solidariteten och engagemanget, medan den vänstra sköter om kvalitén, individualism och uppkäftigheten. Flera av hjärnforskarna som jag har samarbetat med menar att aktivt arbeta med de sju cirkusdimensionerna är ren hjärngymnastik för höger hjärnhalva. I arbetet med Wear it Like a crown byggde jag upp en struktur för repetitionerna och processen utifrån min vänstra hjärnhalvas funktioner för att kunna ge utrymme för den högra hjärnhalvan.

I och med att tekniken har utvecklats så har neurologi (hjärnforskning) som en disciplin också utvecklats. Idag är det ett tvärvetenskapligt område som spänner över ämnen som neuroekonomi och neuromanagement till social neurovetenskap och neuropedagogik. Mitt första möte med hjärnforskningen och neuropedagogik var vid en föreläsning av Matti Bergström, hjärnforskare vid Helsingfors universitet. Neuropedagogik är ett tvärvetenskapligt ämne om hjärnans resurser och hur dessa används i barnets utveckling och uppfostran. Att höra honom prata om vikten av att fokusera mer på hjärnans inre processer, där fantasi, den fria leken och kaoset får utrymme, än att fokusera på den yttre ordningen, var som att höra en föreläsning om sådant som jag kommit fram till i mitt skapande. Han hade kommit fram till det genom att studera neuroner och jag genom att göra cirkus.

Ett annat tvärvetenskapligt ämne är social neurovetenskap. Marie Ryd, chefsredaktör på informationstjänsten Holone, beskriver detta ämne som ett samarbete mellan hjärnor och hur vi relaterar till varandra. I Holones nyhetsbrev skriver Marie om känslor som smittar och om spegelneuroner. Dessa neuroner identifierades för 15 år sedan av den Italienska forskaren Giacomo Rizzolatti och sedan dess har synen på vad en människa är förändrats radikalt. Spegelneuronerna är ansvariga för att man gäspar när man ser en annan människa gäspa, att man smittas av ett skratt eller att publiken efter en cirkusföreställning upplever att de också kan utföra cirkuskonster. En publikundersökning som gjordes på teater, dans och nycirkusföreställningar visade att publiken som sett en dansföreställning var imponerad av dansarnas skicklighet och när de sett en cirkusföreställning var de inspirerade och ville göra själv. Detta trots att cirkusartisterna utför fysiskt mycket svårare saker. Och detta får man uppleva i foajén efter i princip varje föreställning. Spegelneuronerna kan vara en av de bakomliggande orsakerna till varför våra cirkusklasser på S:t Botvids gymnasium år efter år kommer in med låga snittbetyg och går ut gymnasiet med högst betyg. S:t Botvids är ett gymnasium som i samarbete med Cirkus Cirkör utvecklat ett estetiskt program med inritning nycirkus. Här får eleverna träna sida vid sida med de professionella artisterna i Cirkus Cirkörs cirkushall i Subtopia, som är norra Europas modernaste.

- Elever som går cirkusklasser vid S:t Botvids gymnasium stimuleras multimodalt, dvs alla sinnena stimuleras, de är fysiskt aktiva och de interagerar socialt när de tränar cirkus. Detta är tre komponenter som vi vet stimulerar hjärnan och kan vara en bakomliggande orsak till varför de presterar bättre i de andra ämnena, säger Thomas Lindén, forskare och specialist i neurologi och psykiatri vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Att dagligen befinna sig i en cirkushall där artisterna överskrider sina gränser och vågar mer än vad man själv vågar borde ha en inverkan. Jag har alltid använt Cirkusträningshallen som min ”tankstation”. Det är sällan jag tränar där men jag sitter gärna i ett hörn och tittar och låter mina neuroner spegla sej.  Jag brukar ofta få frågan om det inte är jobbigt för självkänslan att ha så mycket vältränade kroppar runt sig hela tiden. Tvärtom! Jag förlikar mej helt med dom och känner mej som en cirkusartist tills jag tittar mig i spegeln och blir påmind om min kropps förgänglighet. Men det tar inte många dagar innan jag tror att jag är en vältränad cirkusartist igen.